Aldrig fattat den.
Givetvis menar jag inte det fantastiska däggdjuret.
Jag syftar till det, för mig, obegripliga i att använda den för att förklara dramatikens väg genom en berättelse.
(Denna bild stöter man på här och där på nätet; så källa okänd)
Dels kan jag inte visuellt förstå varför en berättelse ska rasa ner i botten direkt efter inledningen. Och att en av de största vändpunkterna (vändpunkt 1) ligger just i den lägsta punkten. Och sedan är det en slät fin bana som rullar uppåt i en rätt harmlös båge. Som om man tar sig från botten av något till en ljusare plats. När det oftast är tvärtom då det kommer till dramaturgi.
Så jag funderade vad jag behövde och kom fram till en ...
SIMPA?
Ja, faktiskt!
Den har ju precis den där taggiga ryggen, och formerna, som jag tänker mig dramat. Det ska "skava" lite hela tiden i ett drivet berättande. Aldrig riktigt pusta ut några längre stunder. Något bör ständigt pågå - åtminstone i kulisserna (för karaktärerna). Det behöver finnas allt från små irritationer till extremt utmanande händelser för huvudkaraktären/karaktärerna ända fram till Klimax där saker löses (och svaren ges).
På en skrivkurs med Jens Lapidus i novembermörkret diskuterades dramaturgimodeller. Jens använder sig av 7 akter, och ritar spontant, efter en tids bollande med gruppen, sin dramatiska bild.
En SVAN.
Lapidus dramaturgiska svan med 7 akter.
Så högst troligen har vi alla en egen bild av liknande fenomen. Att försöka trycka in andras modeller som inte känns rätt är säkert rätt fruktlöst. Man kan kanske lägga en stund på att fundera vad som skulle vara ens egen "modell" ...
Mer om simpan ...
... och mycket annat, finns att hitta i kursprogrammet SKRIV din BOK tillsammans med oss på Skrivcafé.
Läs mer här: SKRIV DIN BOK med oss | Skrivcafé
Läs mer här: SKRIV DIN BOK med oss | Skrivcafé
Comments