Hur man bäst skriver en skitdålig öppningsscen

Ibland blir man bara blind och dum av att läsa dessa otaliga checklistor, de som är tänkta att hjälpa en.

Som hur man bäst ska skriva en öppningsscen. Du vet, den där scenen som är så där förbaskat viktig att man knappt vågar skriva den.

Men så kom jag på.

Som barn hade man ju en tendens att vilja göra just det man inte fick göra.

Kan det möjligen funka även här? Även om man anses vara vuxen?

Låt mig pröva!

Här är den.

Min lista över hur man bäst skriver en skitdålig öppningsscen:

• Börja med att beskriva vädret med tusen ord.

• Ta med så många namn som möjligt. Gärna är namnen även så snarlika som möjligt (typ Anna, Hanna, Ann).

• Beskriv all bakgrundsfakta till berättelsen först. Bre på med all historisk fakta och använd gärna krångliga termer.

• Inled med en scen som egentligen inte har något med berättelsen att göra - och som aldrig återkommer.

• Lägg all fokus på att beskriva en karaktär som aldrig återkommer. Beskriv personens hela barndom och glöm inte alla släktingar. Kanske denne är någon som säljer kaffe till din huvudkaraktär.

• Lägg alla korten på bordet. Avslöja allt.

• Beskriv allt så vagt du bara kan så att man kunde tro att detta var en feelgood istället för en deckare.

• Beskriv varje karaktärs utseende minutiöst – allt från frisyr till skostorlek. Glöm inte att krydda med så många adjektiv som möjligt. (Hon hade vackert, mörkt, fantastiskt, blänkande hårsvall.)

• Glöm inte heller att rada upp alla karaktärsdrag. Ju fler desto bättre – gärna synonymer. (Han var snäll, god, rar, söt och harmoniskt lagd.)

• Skriv långa invecklade formuleringar som utmanar läsarens läsförmåga.

• Ha flera sidors miljöbeskrivningar. Krydda friskt med klichéer.

• Beskriv en snigels framfart genom gräs. (Kan iof bli riktigt intressant scen ... )

  Så stryk den sista punkten.

Tamejtusan.

Tror det funkar!

Om inte annat var det kul att finurla fram den.